Först publicerad i Feministiskt Perspektiv november 2014.
Teater InterAkts förestÀllning Malmökoden - instruktionsbok till parallellsamhÀllet pÄ
Bastionen i Malmö lyfter fram papperslösas röster pÄ scen men gör det tyvÀrr i en svag
form och med ett sprÄk som förblir kroppslöst.
FrĂ„gan stĂ€lls redan i programmet. âVad Ă€r egentligen bra teater i relation till en sĂ„dan akut
verklighet?â. Det Ă€r regissör Sara Larsdotter Hallqvist som frĂ„gar och den akuta verklighet
som Äsyftas Àr den papperslösas. I förestÀllningen Malmökoden: instruktionsbok till
parallellsamhÀllet stÀller Teater InterAkt (precis som de förut gjort i No Border Musical)
denna akuta verklighet mot socialtjÀnstens och polismyndighetens ansvar och uppdrag. All
text i förestÀllningen bygger pÄ enkÀter och intervjuer som gjorts med papperslösa, polis
och tjÀnstepersoner. Intervjuernas innehÄll eller vÀrde i sig Àr inget jag tÀnker recensera.
Var och en av historierna jag hörde pÄ scen i Malmökoden bör och ska berÀttas. Hela
tiden, om och om igen. Vad jag tÀnker recensera Àr dÀremot valet att göra teater av dem.
Fyra skÄdespelare: Atoosa Farahmand, José Peerelanga, Nina Norén och Jesper
Miikman, stÄr för merparten av agerandet - eller vi kanske ska kalla det lÀsandet. De lÀser
nÀmligen mestadels innantill, i mikrofoner, med rapporten i hand. Det estetiska valet kÀnns
respektfullt i teorin: att lÄta textmaterialet tala för sig sjÀlvt och inte lÄta eventuell
gestaltning ta över. Rummet som InterAkt skapar Àr dÀrför ett rum som bara erbjuder
denna korrekta âneutralaâ hĂ„llning. Det Ă„tstramade lĂ€sandet och den byrĂ„kratiska tonen Ă€r
dock problematiska. De reproducerar just det sprÄk som Àr det största hindret i
verkligheten: det hjÀrtlösa och monotona sprÄk som migrationspolitiken grundar sig pÄ
idag. Det som saknar utrymme för tjÀnstemannen, den med papper, att agera humanitÀrt.
SprÄket som Àr sÄ vÄldsamt i sin orubblighet. Precis som i verkligheten finns det i den
formen inte mÄnga öppningar för ett vidgat berÀttande. Kanske Àr det meningen att jag ska
uppleva det sÄ. Att jag ska kÀnna mig fÄngen i sprÄket och vill ut. Men har vi dÄ inte missat
all den potential som teatern som konstform har att engagera oss fysiskt i andras
berÀttelser?
Efter halva förestÀllningen kommer de in, Farhad, Faysal, John, Joseph, Maleka,
Mostafa, Najiba, Samir och Veran. Namnen Àr tagna ur programmet dÄ de förblir
namnlösa i sina roller som sig sjÀlva pÄ scen. De Àr dÀr i egenskap av papperslösa och
förmedlar glimtar frÄn sina papperslösa liv pÄ vinglig svenska, pÄ engelska eller nÄgot
annat förstasprÄk. Det jag som publik förvÀntas inte förstÄ översÀtts till svenska. Jag ser
viljan att göra sig förstÄdd ordagrannt men jag undrar Äterigen om jag inte hade förstÄtt
historierna bÀttre om de hade gestaltats istÀllet för att lÀsas. De försök till symbolik och
gestaltning som förestÀllningen ÀndÄ erbjuder dÄ och dÄ faller pÄ sin egen övertydlighet.
SocialtjÀnstpersonen stÄr med en oredig trave orange kÀppar i famnen och plockar tafatt
med dem. Efter en lÀnge tid kommer Farhad, Faysal, John, Joseph, Maleka, Mostafa,
Najiba, Samir och Veran upp och tar tag i saken: de bygger ett hus av de fÀrgstarka
pinnarna, tillsammans. Det Àr vÀlvilligt och begripligt och trampar pÄ sÄ vis över den
erfarenhet jag aldrig kommer kunna förstÄ: hur det kÀnns att vara papperslös i Sverige. SÄ
mycket bÀttre om förestÀllningen hade kunnat ta sig friheter med texterna istÀllet för att
troget stanna vid dem utan att kontrastera. SĂ„ som Gertrude Larssons i Asylshopping
kontrasterar sitt dokumentÀra material med hejdlös satir och Astrid Menasanch Tobisson i
100 barn kontrasterar statistik med poetiska förslag. NÄgot som har potential att skaka om
materialet i Malmökoden Àr musiken, komponerad av José Peerelanga. DÀr skymtar ett
tempo och en vilja: en vilja att uttrycka nyanserna av erfarenheterna av papperslöshet. Det
Àr i den jag hittar antydan av subversiva fantasier som vÄgar ta stÀllning och inte kÀnner
en skyldighet att visa upp en vÀl avvÀgd bild av verkligheten.
Vi sitter alla pÄ dokumentÀrt material. FrÄgan Àr hur vi vÀljer att föra det vidare. Vill
vi inte skrika ut det som Àr sÄ djupt fel istÀllet för att lÀsa det innantill? Skrika ut hur urbota
dumt ordet papperslös Àr. Vill vi inte förklara det med andra ord? De som inte Àr tillÄtna pÄ
socialkontoret. Var finns de orden i Malmökoden? De finns i musiken. De finns i orden jag
inte förstĂ„r för att de uttalas âfelâ eller sĂ€gs pĂ„ ett sprĂ„k jag inte kan. NĂ€r jag inte förstĂ„r
sprÄket kan jag fokusera pÄ nÄgot annat: kropparna pÄ scen som Àr innerligt glada att fÄ
stÄ dÀr i rampljuset.
Svaret pĂ„ frĂ„gan i början âVad Ă€r egentligen bra teater i relation till en sĂ„dan akut
verklighet?â Ă€r inte i mina ögon besvarad i och med Malmökoden. Jag fortsĂ€tter dock att
fundera pÄ spörsmÄlet och hoppas att Teater InterAkt kommer nÀrmre en lösning nÀsta
gÄng.