charlotte engelkes tar sig an wagner, igen.

bo g andersson och dan kandell är två gråhåriga äldre skådespelare. i andra akten av flygande holländare på helsingborgs stadsteater står de i vita tyllklänningar och tittar tillsammans mot horisonten efter sina älskade som är ute på de sju haven. "han är rödhårig" säger en, "min med!", säger den andra. "han är dansk" säger en. "min med" säger den andra. de är senta, kvinnan i wagners den flygande holländaren som charlotte engelkes gör lustmord på här på lillan, teaterns lilla scen. liten är också publiken när vi är där med teaterhögskoleklassen. det blir en intim stämning som bara ökar på den känsla av kabaré och osammanhängande revy vi serveras.

wagners flygande holländare är en kapten som blivit fördömd att segla föralltid. endast en gång vart sjunde år får han gå iland. förbannelsen bryts om han då hittar en kvinna vars kärlek till honom är hängiven nog. senta är den kvinnan. hon hoppar från en klippa ner i havet för att bevisa sin självuppoffring. slut. det är en skrattretande skröplig saga. engelkes tar strypgrepp på ordet lidande och tanken om den väntande kvinnan. första akten utspelar sig på skeppet. hela ensemblen spelar kaptenen på olika sätt och blandar dokumentärt material med lyckoforskning och potatisskal. det tappar något i tempo, i riktning, i intresse. kanske på grund av den småskaliga publiken. kanske på grund av att jag inte är intresserad av lidandet som aldrig tar slut.
- är det någon som har varit lycklig nyligen? frågar skådespelarna publiken. några har.
- är det någon som har ett långt och lyckligt förhållande? frågar de. ingen svarar. själv har jag ett lyckligt förhållande men inte är det långt, än. bredvid mig och min s sitter ett gråhårigt gammalt par där kvinnan sticker armbågen i sidan på sin man och säger besviken
- varför svarade du inte ja? tydligen så kunde hon inte svara ja på frågan själv.

andra akten är vit mot den förstas svarta. andra akten är kvinnornas och strandens mot den förstas sjömanliga skepp. när andersson och kandell spelar trängtande kvinnor så fängslade det mig inte för att de problematiserade wagners könsroller med cross-dressing. det fängslade mig för att de själva såg förvånade ut. precis som jag föreställde mig mannen bredvid mig skulle ha sett ut om någon satte en fluffig klänning på honom och lade rouge på hans kinder.

i engelkes slutscen dras hela publiken ner under vattenytan när senta hoppar. ett stort segel dras plötsligt över våra huvuden och täcker scenen och salongen. jag drar efter andan. därnere är ljuset grumligt och sipprande. allt rör sig långsamt och där, på havsbottnen, dansar paret tillsammans. den flygande holländarens lidande försvinner när senta dör men för någon som byggt sin självbild på sina plågor - finns det något kvar? ensemblen svarar med att blåsa såpbubblor och sjunga en sång.