Krönika - Genuspekfinger
Först publicerad pÄ strindbergserdig.blogspot.com 3 januari 2013.
nĂ€r klockan Ă€r sĂ„hĂ€r mycket har jag en tendens att grĂ„ta över att jag inte kan Ă€ndra pĂ„ en orĂ€ttvis vĂ€rld. det bottnar i den frustration som kommer av att jag Ă€r för trött och problemet Ă€r för stort. men jag mĂ„ste skriva det hĂ€r: det finns ett problem med mitt inlĂ€gg om den stora scenen. sĂ„ problematiskt att jag inte kan gĂ„ och lĂ€gga mig innan jag lagt om kursen efter mitt eget barska pekfinger. jag skrev i inlĂ€gget att pia johansson och helena bergström inte hanterar det stora formatet men att alexander mĂžrk-eidem Ă€r mĂ€stare pĂ„ det. hej och hĂ„ vad kan det bero pĂ„? vad jag egentligen borde ha gjort Ă€r att ha gjort en poĂ€ng av precis det jag tillbringat hela förra Ă„ret med att göra en poĂ€ng av: att det stora formatet krĂ€ver övning och att det likförbannat inte ges mĂ„nga chanser för regissörer att arbeta med det och framförallt inte att misslyckas med det. "vem fĂ„r lov att göra det?" frĂ„gade vi under hela candideprojektet och det frĂ„gar jag fortfarande: vem fĂ„r tilltrĂ€de? med vilka förutsĂ€ttningar? alexander m-Ăž har ju fĂ„tt göra massvis med saker pĂ„ stora scener med hjĂ€lp av texter som ofta frĂ„n början Ă€r skrivna för stora ensembler och stora scener (Ă€r dem inte det har han sjĂ€lv bearbetat om och han Ă€r, som sagt, bevandrad vid det hĂ€r laget). det Ă€r enklare för mĂ€n att misslyckas. enklare för manliga regissörer att fĂ„ tilltrĂ€de. teaterbranchen Ă€r skev för att inte tala om filmregin. av de 22 svenska storfilmer som hade premiĂ€r nu i höstas hade tre stycken en eller flera kvinnliga regissörer. tre! förra Ă„rets cannesfestival presenterade inte en enda kvinna i tĂ€vlingsserien. inte en enda kvinnlig regissör tĂ€vlade om 2012 Ă„rs guldpalm. inte en enda! dĂ€remot fick 23 mĂ€n slĂ„ss om blingblinglövet. Ă€r kvinnor sĂ„ dĂ„liga pĂ„ att göra storfilm eller kan det möjligtvis vara sĂ„ att vi har svĂ„rare att fĂ„ tilltrĂ€de och sĂ€mre förutsĂ€ttningar? samma gĂ€ller för den stora teaterscenen. nu nĂ€r jag sitter jag hĂ€r och letar statistik blir jag bara argare och argare. johansson och bergström regisserar inte bara sina första uppsĂ€ttningar pĂ„ en stor scen, de regisserar bĂ„da sina första uppsĂ€ttningar nĂ„gonsin. vem fĂ„r lov? pĂ„ vilka premisser? suzanne osten har betytt mer för mig i mitt eget utövande Ă€n vad alexander mĂžrk har gjort. Ă€n vad nĂ„gon annan enskild regissör har gjort. jenny andreasson, farnaz arbabi, anna novovic, eva dahlman, ellen lamm, katrine wiedemann och den briljanta mellika melouani melani Ă€r bara en trött hjĂ€rnas toppskikt av teaterregissörer som har fĂ„tt tilltrĂ€de och tillrĂ€ckliga förutsĂ€ttningar för att nĂ„ till mitt luddiga medvetna. ni Ă€r grymma. fortsĂ€tt. det kommer jag göra. men först ska jag gĂ„ och lĂ€gga mig.Â
nĂ€r klockan Ă€r sĂ„hĂ€r mycket har jag en tendens att grĂ„ta över att jag inte kan Ă€ndra pĂ„ en orĂ€ttvis vĂ€rld. det bottnar i den frustration som kommer av att jag Ă€r för trött och problemet Ă€r för stort. men jag mĂ„ste skriva det hĂ€r: det finns ett problem med mitt inlĂ€gg om den stora scenen. sĂ„ problematiskt att jag inte kan gĂ„ och lĂ€gga mig innan jag lagt om kursen efter mitt eget barska pekfinger. jag skrev i inlĂ€gget att pia johansson och helena bergström inte hanterar det stora formatet men att alexander mĂžrk-eidem Ă€r mĂ€stare pĂ„ det. hej och hĂ„ vad kan det bero pĂ„? vad jag egentligen borde ha gjort Ă€r att ha gjort en poĂ€ng av precis det jag tillbringat hela förra Ă„ret med att göra en poĂ€ng av: att det stora formatet krĂ€ver övning och att det likförbannat inte ges mĂ„nga chanser för regissörer att arbeta med det och framförallt inte att misslyckas med det. "vem fĂ„r lov att göra det?" frĂ„gade vi under hela candideprojektet och det frĂ„gar jag fortfarande: vem fĂ„r tilltrĂ€de? med vilka förutsĂ€ttningar? alexander m-Ăž har ju fĂ„tt göra massvis med saker pĂ„ stora scener med hjĂ€lp av texter som ofta frĂ„n början Ă€r skrivna för stora ensembler och stora scener (Ă€r dem inte det har han sjĂ€lv bearbetat om och han Ă€r, som sagt, bevandrad vid det hĂ€r laget). det Ă€r enklare för mĂ€n att misslyckas. enklare för manliga regissörer att fĂ„ tilltrĂ€de. teaterbranchen Ă€r skev för att inte tala om filmregin. av de 22 svenska storfilmer som hade premiĂ€r nu i höstas hade tre stycken en eller flera kvinnliga regissörer. tre! förra Ă„rets cannesfestival presenterade inte en enda kvinna i tĂ€vlingsserien. inte en enda kvinnlig regissör tĂ€vlade om 2012 Ă„rs guldpalm. inte en enda! dĂ€remot fick 23 mĂ€n slĂ„ss om blingblinglövet. Ă€r kvinnor sĂ„ dĂ„liga pĂ„ att göra storfilm eller kan det möjligtvis vara sĂ„ att vi har svĂ„rare att fĂ„ tilltrĂ€de och sĂ€mre förutsĂ€ttningar? samma gĂ€ller för den stora teaterscenen. nu nĂ€r jag sitter jag hĂ€r och letar statistik blir jag bara argare och argare. johansson och bergström regisserar inte bara sina första uppsĂ€ttningar pĂ„ en stor scen, de regisserar bĂ„da sina första uppsĂ€ttningar nĂ„gonsin. vem fĂ„r lov? pĂ„ vilka premisser? suzanne osten har betytt mer för mig i mitt eget utövande Ă€n vad alexander mĂžrk har gjort. Ă€n vad nĂ„gon annan enskild regissör har gjort. jenny andreasson, farnaz arbabi, anna novovic, eva dahlman, ellen lamm, katrine wiedemann och den briljanta mellika melouani melani Ă€r bara en trött hjĂ€rnas toppskikt av teaterregissörer som har fĂ„tt tilltrĂ€de och tillrĂ€ckliga förutsĂ€ttningar för att nĂ„ till mitt luddiga medvetna. ni Ă€r grymma. fortsĂ€tt. det kommer jag göra. men först ska jag gĂ„ och lĂ€gga mig.Â