Först publicerad pÄ strindbergserdig.blogspot.com 23 december 2012.
Att börja med död och sluta med död.
nu sitter jag pÄ tÄget frÄn malmö till stockholm med snöyra utanför fönstret och pepparkakor bredvid kaffekoppen. allt Àr klappat och klart. jag har idag stÀdat undan hela scenografin frÄn vÄr scen stallet pÄ mejeriet i lund. lagt ner kasper och karolina i sin lÄda. en dag om tjugo Är kommer vi hitta de dÀr figurerna och dÄ kommer jag se bÄde dem och ida och victor samtidigt. sÄ, prenostalgin till Àra: dags för ett lÄngt inlÀgg om kaspers fettisdag.
kaspers fettisdag handlar om en dockteaterdirektör och hans fru. den handlar inte om en dockteaterdirektör och hennes man. pjÀsen börjar med att "direktören" och "frun" stöter ihop pÄ tyska kyrkogÄrden i stockholm. han har precis varit och hÀmtat ut dockorna frÄn pantlÄnaren för att pÄbörja vÄrens sÀsong. paret brÄkar (en nyckelreplik i konflikten Àr direktörens "du Àr alldeles för medgörlig för att vara uppriktig men jag ska sÀtta dig pÄ prov"), direktören stryper sin fru som sÀger "ajajaj" och sen försvinner de bÄda ivÀg. dockorna, ledda av kasper, börjar leva och sammanlagt tio kasperteaterkaraktÀrer presenteras. de slÄss och reser och slÄss och brÄkar med döden och slÄss tills polisen kommer. nÀr direktören och frun kommer tillbaka. de vÀlkomnar publiken till Ärets premiÀr.
vid vÄra första lÀsningar var det den inledande scenen som vi mest fastnade vid. partiet med dockorna har ett vÀldigt högt tempo och snabba fokusbyten utan nÄgon egentlig röd trÄd men de partierna tÀnkte vi att vi kunde förstÄ just genom tempot och den lekfulla musikaliteten i dem. inledningen och slutet dÀremot. en maktfullkomlig man och hans fyllo till fru. bÄda fattiga kulturarbetare. schabloner men samtidigt karaktÀrer som Àr lÀtta att hitta idag pÄ gator och torg. det var de hÀr tvÄ karaktÀrerna vi stannade vid och som vi utvecklade. ida och victor arbetade med texten som tvÄ sorgliga figurer, mÀrkta av vÄld och alkohol. i början var de hemlösa och flyttade runt precis som vi sjÀlva gjorde vid den hÀr tidpunkten. ursprungstanken var att behÄlla de tvÄ mÀnniskorna pÄ scen nÀr dockorna vaknade. i vÄr version skulle de inte leva ett magiskt toy-story-liv utan istÀllet vara verktyg för paret att nÀrma sig varandra. genom dockorna skulle de kunna berÀtta för varandra om drömmar, resor, barnen (som nÀr vi pratade om dem var döda eller omhÀndertagna av socialen) och döden. lÀsningen kÀndes helt vattentÀt pÄ tankestadiet. men sÄ gick vi ut pÄ golvet. första scenen stampade vi oss igenom pÄ mÄnga olika sÀtt. vi testade olika metanivÄer och ibland dog frun redan i början. ibland var det tvÄ karaktÀrer som hette ida och victor som var skÄdespelare och inte alls ville redovisa den hemska strypscenen. skulle vi göra komedi av det? men den var ju inte rolig egentligen. inte idag. skulle vi göra den hemsk pÄ riktigt? men vill vi verkligen börja förestÀllningen med ett strypmord? om dockorna representerade fantasin hur spelar man dÄ fantasilöshet? ett omöjligt negativ. sÄ fort vi trodde att vi hade en lösning gick den inte att applicera pÄ slutet.
dockpartierna rusade vi igenom med lÀtthet. de hade sÄ tydliga tekniska ramar att alla lösningar bara handlade om tempo, markeringar mellan de olika vÀrldarna de reser igenom och om hur ida och victor mer och mer kom in i en egen teknik för att fÄ dockorna att leva.
i slutÀndan struntade vi i slutet och skrev vÄrt eget. början blev en norénsk (se föregÄende inlÀgg) liten inblick i ett dysfunktionellt förhÄllande och dockpartierna blev kanske parets kanalisering av kÀnslor, kanske deras liv som passerar revy, kanske det sÀtt pÄ vilket man försöker undvika att uppehÄlla sig vid nÄgot i ett förhÄllande som inte fungerar. framÄt. framÄt. stanna inte för dÄ ser vi hur dÄligt vi mÄr. vi hade vÄr egen logik i pjÀsen, vÄra egna tankar om vad dockorna betydde. i slutÀndan var det hur publiken tolkade dockorna som var det intressanta. vi har fÄtt vÀldigt mÄnga tvÀrsÀkra svar nÀr vi har frÄgat.
en sak Àr sÀker: vi kunde inte avsluta förestÀllningen sÄ som strindberg avslutade pjÀsen: med en början och en inbjudan. vÄldet och maktutnyttjandet kunde liksom inte fortsÀtta i vÄr vÀrld. det var tvunget att fÄ ett slut om Àn ett abrupt.
nu sitter jag pÄ tÄget frÄn malmö till stockholm med snöyra utanför fönstret och pepparkakor bredvid kaffekoppen. allt Àr klappat och klart. jag har idag stÀdat undan hela scenografin frÄn vÄr scen stallet pÄ mejeriet i lund. lagt ner kasper och karolina i sin lÄda. en dag om tjugo Är kommer vi hitta de dÀr figurerna och dÄ kommer jag se bÄde dem och ida och victor samtidigt. sÄ, prenostalgin till Àra: dags för ett lÄngt inlÀgg om kaspers fettisdag.
kaspers fettisdag handlar om en dockteaterdirektör och hans fru. den handlar inte om en dockteaterdirektör och hennes man. pjÀsen börjar med att "direktören" och "frun" stöter ihop pÄ tyska kyrkogÄrden i stockholm. han har precis varit och hÀmtat ut dockorna frÄn pantlÄnaren för att pÄbörja vÄrens sÀsong. paret brÄkar (en nyckelreplik i konflikten Àr direktörens "du Àr alldeles för medgörlig för att vara uppriktig men jag ska sÀtta dig pÄ prov"), direktören stryper sin fru som sÀger "ajajaj" och sen försvinner de bÄda ivÀg. dockorna, ledda av kasper, börjar leva och sammanlagt tio kasperteaterkaraktÀrer presenteras. de slÄss och reser och slÄss och brÄkar med döden och slÄss tills polisen kommer. nÀr direktören och frun kommer tillbaka. de vÀlkomnar publiken till Ärets premiÀr.
vid vÄra första lÀsningar var det den inledande scenen som vi mest fastnade vid. partiet med dockorna har ett vÀldigt högt tempo och snabba fokusbyten utan nÄgon egentlig röd trÄd men de partierna tÀnkte vi att vi kunde förstÄ just genom tempot och den lekfulla musikaliteten i dem. inledningen och slutet dÀremot. en maktfullkomlig man och hans fyllo till fru. bÄda fattiga kulturarbetare. schabloner men samtidigt karaktÀrer som Àr lÀtta att hitta idag pÄ gator och torg. det var de hÀr tvÄ karaktÀrerna vi stannade vid och som vi utvecklade. ida och victor arbetade med texten som tvÄ sorgliga figurer, mÀrkta av vÄld och alkohol. i början var de hemlösa och flyttade runt precis som vi sjÀlva gjorde vid den hÀr tidpunkten. ursprungstanken var att behÄlla de tvÄ mÀnniskorna pÄ scen nÀr dockorna vaknade. i vÄr version skulle de inte leva ett magiskt toy-story-liv utan istÀllet vara verktyg för paret att nÀrma sig varandra. genom dockorna skulle de kunna berÀtta för varandra om drömmar, resor, barnen (som nÀr vi pratade om dem var döda eller omhÀndertagna av socialen) och döden. lÀsningen kÀndes helt vattentÀt pÄ tankestadiet. men sÄ gick vi ut pÄ golvet. första scenen stampade vi oss igenom pÄ mÄnga olika sÀtt. vi testade olika metanivÄer och ibland dog frun redan i början. ibland var det tvÄ karaktÀrer som hette ida och victor som var skÄdespelare och inte alls ville redovisa den hemska strypscenen. skulle vi göra komedi av det? men den var ju inte rolig egentligen. inte idag. skulle vi göra den hemsk pÄ riktigt? men vill vi verkligen börja förestÀllningen med ett strypmord? om dockorna representerade fantasin hur spelar man dÄ fantasilöshet? ett omöjligt negativ. sÄ fort vi trodde att vi hade en lösning gick den inte att applicera pÄ slutet.
 |
| de var alltid bÄde dockorna och mÀnniskorna pÄ samma gÄng. |
dockpartierna rusade vi igenom med lÀtthet. de hade sÄ tydliga tekniska ramar att alla lösningar bara handlade om tempo, markeringar mellan de olika vÀrldarna de reser igenom och om hur ida och victor mer och mer kom in i en egen teknik för att fÄ dockorna att leva.
i slutÀndan struntade vi i slutet och skrev vÄrt eget. början blev en norénsk (se föregÄende inlÀgg) liten inblick i ett dysfunktionellt förhÄllande och dockpartierna blev kanske parets kanalisering av kÀnslor, kanske deras liv som passerar revy, kanske det sÀtt pÄ vilket man försöker undvika att uppehÄlla sig vid nÄgot i ett förhÄllande som inte fungerar. framÄt. framÄt. stanna inte för dÄ ser vi hur dÄligt vi mÄr. vi hade vÄr egen logik i pjÀsen, vÄra egna tankar om vad dockorna betydde. i slutÀndan var det hur publiken tolkade dockorna som var det intressanta. vi har fÄtt vÀldigt mÄnga tvÀrsÀkra svar nÀr vi har frÄgat.
en sak Àr sÀker: vi kunde inte avsluta förestÀllningen sÄ som strindberg avslutade pjÀsen: med en början och en inbjudan. vÄldet och maktutnyttjandet kunde liksom inte fortsÀtta i vÄr vÀrld. det var tvunget att fÄ ett slut om Àn ett abrupt.