Peter Pan på Stockholms stadsteaters stora scen.

jag älskar det stora uttrycket. det här inlägget är en nyårskrönika i form av en recension av j.m. barries peter pan i regi av pia johansson men även en diskussion om stora scenuttryck och kvalitet inför kommande år.
stockholms stadsteaters stora scen är en utmärkt plats för stora uttryck men det är verkligen inte många som kan hantera det. det märktes tydligt när helena bergström regidebuterade med strindbergs fröken julie och blåste upp det lilla kammarspelet till monumentala proportioner. i det här fallet skedde det på bekostnad av tempo, fokus och berättelse. om man tar en text skriven för små avstånd och intimt spel behövs en bearbetning om man vill spela den storskaligt. det krävs en idé och tydliga val. det behövs en dramaturg som kan arbeta upp texten för en större yta men även om dramaturg, scentekniker, scenograf, kostymör, maskör, orkester och skådespelare var för sig kan hantera den stora scenens uttryck så behövs det en sambandscentral; någon som hanterar alla trådar. den arbetsledaren måste kunna arbeta i det formatet som scenen kräver och i fallet stockholms stadsteaters stora scen kunna hantera ett gigantiskt maskineri (för att inte tala om en jämförelsevis gigantisk budget). den arbetsledaren är regissören. 

lisette pagler, karl linnertorp och ida engvoll i peter pan och wendy. premiär 15 december 2012 på stockholms stadsteaters stora scen. foto petra hellberg

peter pan och wendy är ett stort skepp som ska styras ut på havet och sen hem igen av regidebuntant johansson. det är vackert och spektakulärt. i biljettluckan får vi reda på att ett stort piratskepp som figurerar i andra akten hade åkt in i kulissen och vält på första publikgenomdraget. sådant kan förstås hända den bästa av produktioner men det känns i fallet peter pan symtomatiskt. alldeles för många tekniska lösningar känns halvdana och törs jag säga amatörmässiga. peter pans skugga ska i ena sekunden vara en svart formlös tygfigur och i nästa en svartklädd dansare. bytet mellan människa och tygstycke blir helt ologiskt när man kan se båda på scen samtidigt. fokus försvinner och resultatet förvirrar. det är ett av många exempel på samma bristande teaterlogik i uppsättningen.
j.m. barries saga om peter pan hade premiär på scen 1904. det finns gott om typer i den vi idag tycker är stereotypa. ida engvolls wendy vill inte vara mamma i barnens lek men får ändå vara det. hennes uppror mot situationen består i att vända hem till sin vackra, duktiga mamma och hopplöst odugliga men roliga pappa. flickan wendy , som är den som tar initiativet till äventyret får sedan knappt ta del av det själv. den tråkiga kvinnorollen problematiseras visserligen i både regi och engvolls tolkning men vad som inte problematiseras är pjäsens andra titelroll (i en av sina bearbetningar döpte barrie historien till peter and wendy. så även på stadsteatern i anders duus bearbetning). peter pan spelas av anton lundqvist som en kopia på disneys tecknade version. kanske är det ett val som gjorts för igenkänningens skull men en över femtio år gammal tolkning av pojken som aldrig vill växa upp känns som en femtio år gammal tolkning. det är inte dåligt skådespeleri men uddlöst. precis på samma sätt blir berättelsen snabbt uddlös och försvinner i det fantastiska teatermaskineriet på stora scen. effekt på effekt bygger fantasivärlden: flygningar via sergels torg ut i rymden, landet någonstans i rökringar, indianer, samer och sjöjungfrur i väldiga spegeldanser. resultat: vackert men ofokuserat. den konstanta ljudmattan och de konventionella sångnumren ligger lager på lager på lager och hindrar mig från att uppfatta till och med lennart jähkels klara replikföring i rollen som kapten krok. det är mycket som bidrar till att jag ofta inte vet var jag ska titta trots att jag har känslan av att jag borde veta. det händer för mycket och tekniken som i det här fallet är drivande ligger antingen före eller efter. det är arbetsledarens problem och publikens förlust.

candide. camilla eriksson blir jagad av karin franz körlof, razmus nyström och axel rydén. södra teatern mars 2012

finns det någon som kan hantera det stora uttrycket och den stora budgeten? vem får lov att göra det? med projektet candide var jag med och skapade en föreställning som hade som mål att låta oss unga scenkonstnärer få arbeta med ett stort uttryck. vi i bombina bombast kände oss förpassade till ett litet, intimt och billigt fack. vi ville vara förberedda på den stora scenen även som frigruppsteater. resultatet var ett par föreställningar på södra teaterns stora scen med tjugofemmannaensemble, liveorkester och specialskriven musik av monde yeux. nästa gång kan vi göra det ännu bättre. nästa gång vi arbetar på en stor scen kommer inte vara vår första. målet uppnått. 

jörgen thorsson i lycka. premiär på stockholms stadsteaters stora scen 6 januari 2012. foto christian friedländer.

oavsett vad man tycker om alexander mørk-eidems stadsteateruppsättnignar så vill jag framhålla honom som mästare av den stora scenen. lycka - efter anton tjechovs platonov var en tempo- och fokusfest utöver det vanliga. oavsett var jag lade blicken under den över fyra timmar långa uppsättningen fick jag något som kändes medvetet, skarpt och överraskande i en helhet som kändes luftig och driven på samma gång. en eloge.

flygräddare. från vänster frida beckman (som dockan), malin cederbladh, mårten andersson. foto: sara p borgström.

en eloge även till suzanne osten. hon utformar sina scener efter berättelsen och har hittills inte tappat fokus. hon kan hantera en budget så att jag utan tvekan hade låtit henne ta hand om min privatekonomi. fast hon har viktigare saker för sig, osten. unga klaras senast uppsättning flygräddare var en uppvisning i exklusivitet och överflöd. stora projektioner, stora 3D-effekter, stora sångnummer, stora flygningar, stora tankar och stora ord om små människor. för små människor. de som ska växa upp och ta över de stora uttrycken efter oss behöver goda förebilder. tydliga, fokuserade och professionella förebilder. det är vad jag avslutar det här året med att tycka. gott nytt!