Först publicerad på strindbergserdig.blogspot.com 16 januari 2013.

In Real Time - Brokentalkers
Stillheten - Stockholms stadsteater

jag bor som bekant i malmö men är ändå väldigt stockholmscentrerad. jag har arbetat på stockholms stadsteater som ansvarig för pausserveringen vid de olika scenerna i nästan fyra år. trots att det var över ett år sedan jag slutade där och ett halvår sen jag ändrade hemort så säger jag fortfarande “stadsteatern” när jag menar stockholms stadsteater till många malmöbors och mitt eget förtret. vad jag vill säga med detta är att den foajé som delas av stockholms stadsteaters lilla scen och klarascen var som ett andra hem för mig: min egen stadsteater. gränsen mellan utanför och innanför teatersalongen var minimal. som en tröskel mellan två rum i mitt eget hem.
jag vill beskriva två upplevelser jag haft på lilla scenen respektive klarascenen. upplevelser som gjorde någonting med mig som publik på ett sätt som stack ut ur min övriga masskonsumtion av scenkonst just då. den ena teaterhändelsen var ett gästspel från irland. det var kompaniet brokentalkers föreställning in real time och den spelades bara två gånger. en skådespelare på scen (kvällen jag var där: hannes meidal, andra kvällen: michael jonsson) och med via länk från sitt vardagsrum i dublin var jessica kennedy från brokentalkers. den andra föreställningen var eirik stubøs uppsättning av lars noréns stillheten. jag såg båda föreställningarna tätt inpå varandra i maj 2011. jag minns att det var iskallt ute.
i in real time förhöll vi oss (publiken, skådespelaren hannes meidal och jessica kennedy) till varandra som i ett långdistansförhållande - bara nåbara för varandra med hjälp av bilder, ljud och internetuppkoppling. jag och hannes hörde hennes berättelse samtidigt för första gången. hon försökte hitta sätt att komma oss närmre: mig, hannes och den knappt halvfulla salongen; vi var så långt därifrån. 
hur hanterar man en fysisk frånvaro? frågan ställdes i historien hon berättade: en enkel berättelse om ett förhållande hon haft som tagit slut. hon hade svårt att släppa taget om relationen och lider av den andres fysiska frånvaro. historien om deras kärlek gestaltades för oss på scen av hannes. han fick instruktioner från dublin för att kunna framföra små, delikata scener om möten, nyförälskelse, besvikelse, försök, dans och om närvaro. med hjälp av text på utplacerade manussidor, videokameror, skärmar och med hjälp av frivilliga från publiken som fick ta på sig masker med jessicas ansikte på. hannes meidal berättar i ett pressutskick inför in real time: 
“i det här projektet har jag ingen bild av vad som väntar mig eller vad som förväntas av mig. när jag ställer mig på scen vet jag precis lika lite som publiken i salongen.”
föreställningens slut var den starkaste bilden av alla. en ung kvinna ur publiken får gå upp på scenen. jessica instruerar henne att leta reda på en kontakt som sitter i ett urtag. 

jessica kennedy från kompaniet brokentalkers

hold the plug sa hon, when you pull it out i will disappear and our time together is over.i will keep on talking and you decide when it’s time
scenkonsten fullkomligt i händerna på publiken. eller: hon blev själv publik inför sitt eget slut. både på riktigt och i berättelsen. och vi blev medbrottslingar i hennes historia om frånvaro bara genom att vara fysiskt frånvarande. den tyska teaterforskaren erica fischer-lichte skriver om hur skådespelarens verkliga kropp på scenen lägger grunden för sättet att uppfatta den på. skådespelarens fiktionella kropp, den i berättelsen, lägger grunden för ett annat. så fort det ena kontraktet brister blir det andra dominant. åskådaren håller alltid fast vid den dominanta ordningen (erica fischer-lichte: reality and fiction in contemporary theatre 2008). det här skiftet mellan verklighet och fiktion osäkrar fiktionens kontrakt såväl som verklighetens kontrakt. när man som åskådare utsätts för det här skiftet upprepade gånger i en föreställning hamnar man i ett “liminalt rum” (en term fischer-lichte har lånat från antropologen victor turner). både i stillheten och in real time hamnade både åskådare och skådespelare i det rummet av osäkerhet. i stillheten var det en annan teknisk detalj som stod för det här skiftet: alla skådespelare bar myggor som förstärkte deras röster. resultatet blev filmiskt och avskalat med ett minimalistiskt skådespeleri av katarina ewerlöf, michael jonsson (även här), magnus krepper, sten ljunggren och maria salomaa i en natten är dagens mor/kaos är granne med gud - historia. karaktärerna i pjäsen lyssnade inte på varandra och de verkliga människorna på scen lyssnade bara på varandra i andra hand - genom högtalarna. 
jag var rädd när jag gick hem den kvällen. rädd för att om något skulle hända så skulle ingen höra mig skrika. ingen skulle lyssna för i det rum jag precis befunnit mig i så lyssnade människorna bara på sina egna röster (att jag drömde mardrömmar om att magnus krepper överföll mig med ett baseballträ tre nätter i rad efter det är ett exempel på hur mycket det påverkade min egen verklighet). skådespelarna i stillheten hörde själva sina förstärkta röster, de blev sin egen främsta publik. samma sak i fallet brokentalkers. både jessica kennedy i sitt vardagsrum i dublin och hannes meidal och vi i publiken hamnade i ett gemensamt rum där vi utförde berättelsen tillsammans.
de bitande majdagarna följde teaterrummet med mig ut i verkligheten och in i mina verkliga rum. jag befinner mig fortfarande i något liminalt. det är min nuvarande verklighet.